Jag hade en helt annan inställning och känsla inför årets första tävling än jag hade förra året. I år var jag väldigt sugen på att tävla och motiverad då träningen i december och första halvan av januari gått väldigt bra. För ett år sedan var det bara några veckor efter att jag avslutat ett år med över 50 tävlingsdagar och efter mitt 2018 så var det en helt annan situation nu och tävlingssugen fanns där på riktigt. Jag längtade efter att få vara ute på cykeln i 5.30-6 timmar och slita hårt!
Jag har varit väldigt imponerad över vilken belastning min baksidalårmuskel har hanterat under de senaste 5-6 veckorna och för första gången på 10,5 månader skulle jag köra en tävling utan att fundera på hur skadan skulle kännas.
Då Attakwas är första deltävlingen i den internationella UCI Marathon series (och för min del ett kvalkriteria för VM för Sverige) så brukar det vara en del internationella namn på listan, tyvärr saknades de i år. Samtidigt så var det några riktigt starka Sydafrikanska tjejer med och det var spännande att få testa formen mot dem. Candice Lill som vann W2W i oktober skulle nog bli största hotet och Sam Sanders som sett väldigt stark ut, Yolandi De Villiers som kommer från Oudtshoorn ska aldrig räknas bort då hon alltid är stark!
Solen hade precis gått upp när vi startade kl 6.32 (2 minuter UCI herrarna), vi var ett litet startfält och efter en avvaktande start drog Yolandi upp farten, det passade mig att ha en hård start och vi var 5 kvar som snart blev 4. Det blev väldigt taktisk körning då det egentligen bara var Yolandi som körde på hårt när hon satt först. När Candice kom fram gick det sakta och jag misstänkte att hon maskerade för att inte köra slut på sig. Vid första branta tekniska uppförsbacken gick jag fram för att känna på de andra och jag kunde hålla bra tryck och Sam droppade av. Vi var snart alla 4 tillsammans igen och körde så förbi andra vätskekontrollen där vi kunde få flaskor. Därefter gick vi in i det som kallas ”Atta”, det är en sträcka med tuff terräng ruggigt branta backar, både upp och ner, med lösa och vassa stenar, en uppförsbacke är absolut inte cyklingsbar men de andra går att cykla upp om man kan hålla balansen. Jag ville gå först i alla de branta stigningarna för att få bra linje och lyckades med det. Den längsta backen som tar oss upp till banans högsta punkt är också ”Queen of the mountain” det var hårt och jag lyckades vara först där och när jag vände mig om såg jag inte de andra. Tyvärr kom Sam och Candice ikapp snabbt i utförsbacken, jag vågar fortfarande inte satsa allt utför och ville verkligen inte få punktering. Jag kände också att jag kunde ta det lite försiktigt utför då jag kunde ta ikapp det uppför. Vi hade tappat Yolandi vid QOM så nu var vi bara 3 kvar.
Efter ca 65 km lämnar man Atta och det är grusväg de resterande 60 km till mål, här känns det som att det bara är backar hela tiden, det är otroligt jobbigt då benen redan är trötta och det handlar om att bita ihop och få i sig energi. Vi växeldrog och gick hårt i backarna men det var fortfarande en del rävspel och ingen gick nog för fullt, jag väntade mig att Candice skulle attackera på någon av backarna och var hela tiden beredd på det. Så här efteråt är jag besviken på mig själv att jag inte försökte, det var ett misstag av mig! Vid sista vätskekontrollen med bara 12 km kvar blev jag förvånad när jag såg Yolandi komma tillbaka till vår lilla klunga! Starkt jobbat av henne men också bevis på att vi inte gick för fullt. På sista backen drog jag upp tempot och Yolandi hjälpte till och vi tappade Candice, jag var riktigt förvånad! Snart tappade vi även Sam! Tyvärr hade vi inte krut i benen tillsammans att hålla undan så med 4 km kvar kom Sam ikapp igen.
Avslutningen på den här tävlingen är verkligen inget som passar mig och speciellt inte nu när min utförskörning inte har kommit tillbaka. De sista 2 km går utför på en grusväg, det är snabbt och löst. Med ca 500 meter gör man en 180 graders sväng ner på en brant cementväg med ett dike i mitten, det går ruggigt fort och in i en 90 graders kurva på gräs och sen är det ca 150 meter till mål och det är smalt och i sista kurvan står det ett träd i mitten! Jag kom så klart lite efter utför så var några meter bakom i 90 graders kurvan och gjorde vad jag kunde för att komma ikapp, jag kom på utsidan av trädet i sista kurvan och var inte ens en cykellängd från segern och centimeter från andra platsen.
Jag var väldigt besviken på att jag inte vågade mer för dagen, dels att jag inte vågade attackera och försöka gå iväg och dels att jag inte vågade mer i sista utförskörningen! Så efter att ha kört Attakwas 7 gånger har jag fortfarande ingen seger här…. Jag får återkomma nästa år!
Tidig start
På väg mot bergspriset
Nöjd eller inte???
King and Queen of the mountain
